Idag har en ung, flerfunktionshindrad kvinna födelsedag, Emelie Pålsson, som har särskild talang för skrivande.
Här kan vi ta del av hennes tänkvärda krönika från SRF_Perspektiv nr 2.
Hennes begåvning kan bli en tillgång för SRF…………..
DE TAR LIVET IFRÅN OSS
(Krönika om LSS
Hur kan en handläggare gå rakryggad hem från sitt arbete med vetskapen om att hen tagit friheten ifrån en annan människa?
Gång efter annan får jag avslag på min ansökan om ledsagning via LSS, och detta trots att jag är både blind och rullstolsburen. Jag har gravt synskadade vänner som inte ens orkar ansöka, för att de vet att de kommer få avslag. Jag har färdtjänst, men många av mina blinda vänner blir hänvisade till kollektivtrafiken, med motiveringen att de kan resträna. Det känns som att det svenska samhället vill trampa på oss som redan ligger ner. Hur mycket vi än vill vara självständiga så är vi synskadade, och varenda människa borde förstå att vi behöver hjälp.
Beslutsfattarna ser bara en medicinsk diagnos och bryr sig inte om människan bakom journalen. I mitt fall en tjej på 23 år som har drömmar, känslor och allt annat som gör en människa till människa. En tjej som inte kan se eller gå, men som inte vill låta det stoppa henne från att leva ett värdefullt liv.
Att inte få stöd av samhället tär på såväl ens fysiska som psykiska hälsa. Att inte kunna träna eller ta en promenad i solen gör att vi långsamt bryts ner. Att vara inlåst i sitt eget hem skulle få vem som helst att börja fundera över det liv man lever. Är meningen att jag aldrig ska kunna flytta hemifrån för att jag är så beroende av mina föräldrar? Är meningen att jag och mina kompisar inte ska kunna göra saker tillsammans för att vi varken får ledsagning eller färdtjänst? Är meningen att jag ska plugga hårt på universitetet i tre år utan att få veta vad studentlivet egentligen innebär? Medan våra jämnåriga bokar weekendresor till London och Paris drömmer jag och mina vänner om att fika tillsammans på stan. Det handlar om vår frihet och rätt att bestämma över våra egna liv. Ibland undrar jag hur länge jag kommer orka hålla huvudet ovanför vattenytan utan den hjälp jag behöver.
Med tanke på hur mycket pengar Sverige pumpar ut till andra länder tycker jag det är skamligt att inte ta hand om sina egna medborgare. Jag har inte valt att leva med funktionsnedsättning, och det enda jag ber om är en hjälpande hand. Är det verkligen för mycket begärt?
Emelie Pålsson