I helgen har
haft sitt första fysiska möte någonsin. Man höll till på
och hade en funktionärsutbildning för styrelsen och ledningen i LSS & SOL-gruppen.
Förbundsfolk och ”datasavant” var självklara gäster.
För att se hur SRF:s flerhandikappverksamhet vuxit fram, går SRF Flerfunk tillbaka till vår första rikskurs på Almåsa 2006.
På våren bjöd fd flerhandikappkommittén in Hans Östman och Maria Liesland till förbundsstyrelsemöte på samma natursköna plats, även
hälsade på.
Detta ledde fram till en historisk rikskurs, som vi kan läsa om härunder.
Text och bild är hämtat från Unga Synskadades tidning, Optimal.
Nästa inlägg lovar uppföljning från 2008.
Det blir handikapphistoria i modern tid…………
OSYNLIG GRUPP TRÄDER FRAM
Text: Maria Liesland
Den 17-19 november 2006 skrevs ett nytt stycke svensk handikapphistoria, då SRF och US tillsammans anordnade en rikstäckande konferens för synskadade med neuropsykiatriska störningar. Kursen, som förlagts till det natursköna Almåsa, var på flera sätt anmärkningsvärd. Någon liknande sammankomst har aldrig tidigare ägt rum i SRF:s regi, det var även för första gången som våra föreningar öppet vågade erkänna att det finns en inte alltför liten grupp barndomssynskadade med ”dolda handikapp”, såsom autism, ADHD/ DAMP, LMBB mm.
Länge tedde det sig ytterst ovisst om denna kurs skulle bli av eller ej.
Det blev ju en utmaning för våra organisationer att ta sig an en grupp medlemmar, som fungerar på ett annorlunda sätt — ofta med subtila, ogripbara avvikelser, vilka kan vara svåra att sätta fingret på.
Tack vare målmedveten envishet från min sida och ett massivt stöd från Ingela Olsson, (pionjär inom US:s flerhandikappverksamhet), lyckades vi till slut ro det ouppnåeliga i land.
Ett tjugotal deltagare —från Brösarp i söder till Haparanda i norr – — slöt upp, ensamresande såväl som med ledsagare. Även ett föräldrapar gavs möjlighet att påverka den annars slutna föreningsverksamheten.
Utan att överdriva, var det den mest givande SRF- aktivitet som jag någonsin deltagit på.
Vi gavs ett unikt tillfälle att äntligen få möta andra människor av vårt slag och försöka bryta ensamheten ute i landet.
Under lördagen bjöds vi på föreläsningar av bland annat Riksföreningen Attention, (paraplyorganisation för olika former av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).
Genom sitt anförande öppnade de portarna för samarbete mellan handikappförbunden. Medlemmar från SRF:s flerhandikappkommitte förklarade vad som väckt intresset för neuropsykiatriska funktionshinder inom våra föreningar samt hur denna konferens kommit till stånd.
Ingela Olsson berättade litet om hur Unga Synskadade närma sig dessa tämligen känsliga frågor samt den mall som hon utarbetat för flerhandikappverksamheten inom US. Representanter för SRF:s förbundsstyrelse och vår nya US-ordförande fanns också på plats.
Helgens absoluta höjdpunkt var det mycket tänkvärda föredraget av docent Ulla Ek, som under 20 års tid forskat i autism hos blinda barn vid Tomtebodaskolan.
Hon tjänstgör numera som lektor i klinisk psykologi vid Stockholms universitet och är den mest framstående i Sverige på det här området. Ulla Ek gav oss ett indirekt svar på varför dessa frågor under lång tid varit undanträngda inom båda våra organisationer. För inte alltför länge sedan levde enligt henne många kvar i den gamla ”villfarelsen” att blinda barn endast kunde vara blinda.om man utöver synskadan hade någon ytterligare funktionsnedsättning, var det ofta av ren tillfällighet. Hon anser vidare att detta synsätt i sin tur har lett till att vi på många håll i landet saknar en enhetlig habilitering, där man ser till hela människan och inte varje funktionshinder för sig.
Så länge som professionellt folk hade svårt att inse att synskada relativt ofta kan föra med sig andra funktionsnedsättningar, både rent fysiska — men även som påverkar hhjärnans utceckling, blev det inte helt enkelt för våra organisationer att närma sig detta brännbara ämne. I synnerhet då våra föreningar genom tiderna gemensamt kämpat för total jämlikhet mellan seende och synskadade samt ofta framhållit att vi är lika olika varandra som normalbefolkningen i övrigt.
Avslutningsvis talade vi om att bilda ett rikstäckande nätverk för denna förhållandevis stora grupp medlemmar med osynliga funktionshinder.
Efter flera års idog strävan, har de neuropsykiatriska frågorna fått ett ”ansikte” inom båda våra organisationer.
Nu hoppas jag innerligt att US fortsätter i samma anda under de kommande åren.
Vi får inte glömma bort, att Unga Synskadade är framtidens SRF.