ÖVER BLINDA BARNS LEK
Här möter vi ”lekprofessorn” Ulf Jansson, som tittat närmare på blinda barns lek bland seende.
Genom Ulf Janssons och Gunilla Preislers forskning, ser vi hur barndomsblindhet och autism ofta flyter samman.
Värt att påminna sig om samtal mellan rektorn i Tomelilla och min käpplärare:
”Många barndomsblinda har autistiska drag och hos Maria L är det riktigt tydligt”…………..
BARN MED SYNSKADOR STÖR LEKILLUSIONEN
Att barn med synskador stöts ut från kamratkulturen beror på att de stör lekillusionen, säger lekprofessorn Ulf Janson.
Femton föräldrar, ett trettital pedagoger, och representanter Stockholms synteam och SIT samlades för att höra pedagogikprofessorn Ulf Janson från Stockholms
universitet berätta om samspelet mellan seende och icke seende barn. SRF Stockholms och Gotlands län arrangerade.
Det är få problem med vuxenledda aktiviteter, hävdade Janson, det är barnens egna lek som konflikter uppstår i.
Man måste förstå vad en lek är, sa Janson. Det är en sorts social interaktion som barnen styr själva. Den utgår från något som finns på plats, men detta
används för att skapa en illusionsvärld där leken pågår. Och här finns det flera hinder för ett barn med synskada att komma med eller delta.
Barnet måste själv lista ut vad som pågår, lista ut temat och erbjuda en egen variation eller ett eget tillägg till det; det duger inte att fråga och ännu
mindre att fästa uppmärksamheten på sig själv, för då förstör man illusionen och leken havererar.
Barnet måste själv förstå hur symbol- eller illusionsvärlden fungerar och vilka redskap som kan användas; det duger inte att använda obegripliga eller
fel associationer för då förstör man också illusionen.
Detta vållar givetvis problem för det barn som inte kan se vad som händer och som inte kan associera via synintryck. Jansons favoritexempel var den blinda
flickan som skulle leka tåg men associerade det till rörelse medan hennes lekkamrater helt obegripligt satt still på en rad med stolar. Det blev omedelbart
konflikt.
En närvarande vuxen kan hjälpa till, menade Janson, men det är känsligt hur man gör det.
Om den vuxne går in och kommenderar: — Gör så! — så förstörs leken omedelbart. Lek är en fundamentalt demokratisk improvisation, och utomstående makthavare
kan inte gå in och utöva auktoritet.
Om den vuxne leker med tenderar det synskadade barnets hela uppmärksamhet att riktas mot den vuxne — vilket kanske inte var meningen.
Däremot kan den vuxne försöka hänga med i vad som händer och då och då diskret kommentera och tolka: — Nu går Karl bort till skogen — Nu fångar han en
fågel. Den som har erfarenhet av syntolkning av film har antagligen nytta av det.
Så seende barn som marginaliserar synskadade gör det inte på grund av fördomar, sa Janson. Småbarn har inga fördomar, de kommer långt senare. De gör det
för att upprätthålla lekens karaktär av demokratisk interaktion där alla deltar genom att bidra till det gemensamma.
Vad man ska göra åt det existentiella problemet att det synskadade barnet måste anpassa sig till de seendes definition av vad som är ”rätt” illusioner
för att få vara med hade Janson inga lösningar på. Och de kanske inte finns heller, just där. De kanske man måste gå till SRFs familjeverksamheter och
läger för att hitta.
JW
Ulf Janson är professor i pedagogik vid Stockholms universitet och har forskat om lek och samspel mellan seende och blinda barn. Ett lästips är hans bok”Delaktighetens språk”. Kvällens föreläsning följs upp med diskussioner anordnade för föräldrar respektive pedagoger; för tid och plats kontakta SRF Stockholms
och Gotlands län.
och vad kan man göra åt det?
• Det är viktigt att barn får referensramar, säger Åsa Engman.
Åsa Engman åker numera runt som frilansande informatör och berättar för personal på förskolor och skolor hur man kan bemöta barn med synskador.
Hon stöder sig därvid på sina egna erfarenheter, då Åsa själv har en grav synskada sedan födseln. Dessutom använder hon sig av den erfarenhet hon fått från sitt arbete som barnskötare på Tomtebodas dåvarande förskola, Hagabergs folkhögskolas preparandkurser och numera på Synteamet i Stockholm samt erfarenhet som mamma.
• Barn måste få prova saker, säger hon. Klättra upp i trädet för att upptäcka att det har grenar och löv och inte bara en stam. Eller hjälpa föräldrarna
med disken.
• Barn med synskador kanske inte tar sådana initiativ själv som seende barn gör, och då måste man visa. Låt barn på två år vara med och laga mat och baka,
så kan de sen leka att de lagar mat och bakar. Dessutom får barnet lägesbegrepp — man kliver upp och ner, man stoppar bestick i disken.
• Man måste ta sig tid. Jag förstår som förälder att man kan ha bråttom och att barnen inte alltid vill. Men när jag var elva år fick jag uppdraget att
städa mitt rum och städa huset under en timme varje vecka, och att diska varje morgon. Då lärde jag mig att jag var en i familjen och måste ta min del
av ansvaret. När man är liten är det dessutom roligt med en uppgift.
Genom sådana aktiviteter får barnen referensramar som de kan använda.
• Jag fick lära mig att hoppa hopprep hemma, säger Åsa. Det var jättesvårt, men mamma tjatade: sånt gör man på fridtids Så jag lärde mig och kunde vara
med på det.
— Att leka affär liknar inte alls det man gör när man handlar nuförtiden och plockar varor och lägger i en vagn. Men man kan öva lekar med barn, man kan
leka affär och man kan leka doktor, och då lär sig barnen det och kan ta initiativ med andra barn.
• Barndomen handlar om att man ska förstå världen. Och om man inte ser är det lätt att få helt fel uppfattning.
• En vuxen säger till exempel att spisen är jättefarlig. Men det seende barnet ser att den vuxne omedelbart sätter på sig en grytvante och närmar sig spisen
och gör saker med den, och lär sig alltså hur man gör. Det barn som inte ser hör bara det dramatiska ”jättefarligt”.
• Man måste prata mycket när man har med synskadade barn att göra. Man måste verbalisera och tala om vad man gör. En sorts ständigt pågående syntolkning.
Å andra sidan är det bättre att man biter sig i tungan ibland och inte säger för mycket.
— Det är två saker man hör som synskadad, och det är att det är synd om en och att man är jätteduktig, säger Åsa. Men vilken självbild får ett barn som
får höra att det är jätteduktigt som kan sånt som alla andra barn kan?
• Visst ska man berömma, men bara när ett barn tar ett nytt steg, inte när det gör något det alltid har gjort.
Och så är det inte värt att alltför ängsligt bevaka var barnet gör, tycker Åsa..
• Det är inte farligare om ett synskadat barn skrubbar knät och blöder än när ett seende barn gör det. När folk överbeskyddade mig kände jag mig kränkt.
Jag minns en skogsmulleaktivitet som jag var med på. En gång. När jag inte fick klättra i träd trots att andra gjorde det kom jag aldrig tillbaka igen.