PÅ BLINDA BARNS UTVECKLING
Tredje söndagen i advent sätter Lucia,
ljuset på blinda barns utveckling och lek.
Vi får ta del av texter från Gunilla Preisler och Ulf Jansson, som banade väg för Ulla Eks forskning. Tillsammans med Harry Svensson, tog de sig an blinda barn i integrerad skola och förskola.
Hur blev det då ungarna spreds över landet?
EN fråga våra beskyddarinnor Cecilia och Lucia ger en föraning om………
I detta inlägg kan vi läsa om Gunilla Preislers forskning om blinda barn i förskolan.
DE BLINDA BARNEN BEHÖVER GRADVIS UTSLUSSNING TILL DAGIS
Gunilla Preisler fortsätter sitt forskningsarbete om blinda
barn och har nyligen publicerat en rapport om en studie
om blinda barn i integrerad förskoleverksamhet.
Studien omfattar 9 barn i olika situationer på dagis
lista med 2 objekt
• -att börja på dagis blir ofta ett tufft möte med ny miljö och andra barn, anser Gunilla Preisler.
• – De små blinda barnen borde få en gradvis utslussning
lista slut
från familjen till barnomsorgen, anser Gunilla.
Om man är 2 år och blind då det är det för tidigt att
börja på ett stort dagis. Hur skall man kunna klara sig
rent fysiskt i en så stor ny miljö, som ett dagis är ?
Och dessutom klara av 15 andra barn
En del barn som inte har syskon vet knappast vad andra
barn är. Det är ett enormt arbete som de blinda barnen skall klara av.
Personalen hamnar också i svåra situationer, menar Gunilla.
lista med 2 objekt
• – Personalens kunskapsgrund gäller seende barn. Om man ser på vilken utbildning personalen har fått, så är det påfallande lite. Egentligen borde det vara utbildade speciallärare som har hand om de blinda barnen. Jag har känslan av att man tänkte sig att integreringen skulle bli en billig lösning.
Att man skulle klara sig med den personal som finns på förskolan, med förskolekonsulenterna och med TRC:s kurser. Men det behövs ju oändligt mycket mera.
Gunilla förklarar hur viktigt det också är att slussa barnen in i den vi viktiga lekens värld. Leken kommer inte automatiskt bara för att man har leksaker att leka med. För seende barn är leken så självklar att vi inte tänker på att vi faktiskt också lär dem att leka•
– Med blinda barn måste man fundera ut andra sätt att leka på. Man måste känna till vanlig utvecklingspsykologi men också kunna översätta det till det blinda barnets situation. Hur man skall klara detta utan handledning det begriper inte jag.
lista slut
Kontakten mellan d e blinda och seende barnen blir inte alltid vad man har tänkt sig. Vad är det då som hakar upp sig i kontakten mellan dem ?
lista med 1 objekt
• -Till att börja med är de seende barnen ofta mycket
lista slut
intresserade av det blinda barnet som kommer in i en grupp.
De hanterar ofta situationen föredömligt, men det blinda
barnet som kanske inte har hunnit träffa så många andra
barn, det vet inte hur det skall umgås med andra.
och de kan reagera på ett sätt som de seende barnen betraktar
som litet underligt. Så småningom är deras intresse inte
lika stort längre.
Gunilla berättar hur de seende barnen börjar leka låtsaslekar
medan det blinda barnet fortfarande utforskar sin miljö.
Det är helt relevant för det blinda barnet att utforska
den både länge och intensivt. Ta ljudet t ex hur det kan
låta olika beroende på om det kommer bakifrån eller framifrån.
Tallrikarna som de seende barnen har dukat med i dockvrån,
kanske det blinda barnet kastar omkring sig för att höra
hur det låter när de åker i golvet. Barnen kan ännu inte
formulera hur de vill leka. Den talspråkliga kommunikationen
är inte den viktiga under de första åren utan barnen tittar på
varandra och ser vad de andra gör.
Pekar möjligen och ger korta kommandon.
De blinda barnen blir så småningom ganska verbala medan de
seende barnen inte blir det på samma sätt. I 5-6 års åldern
börjar det handla om att planera och diskutera leken. Då
kan det blinda barnet börja att hänga med på ett annat sätt.
men risken är att de seende barnen då redan har uteslutet det blinda barnet ur lekgemenskapen.
En stor del av förskoleverksamheten bygger på att det
är viktigt för barn att träffa andra barn, att man socialiseras in i världen, men Gunilla frågar sig: — är det i första hand de seende barnen som de blinda barnen behöver ? Var finns de andra blinda barnen ? När blinda barn leker med varandra så ser den leken väldigt annorlunda ut. Man förstår att det är
några som kan dela fantasier med varandra. Det måste vara skönt att känna att man inte är ensam av sitt slag. Man måste tänka på att förutsättningarna blir helt annorlunda så fort
barnen har de allra minsta synrester.
De barn vi studerar har alla varit blinda från födelsen och
således skaffat sig all information om omvärlden med andra
’sinnen än synen.
— När barnen blir äldre 10-12 år och går i vanlig skola, vilka är deras bästa vänner ? Jo andra blinda barn som de träffar på
TRC:s årskursbesök, på SRF sommarläger och som de kanske har
telefonkontakt med under året.
— Vi måste skapa mera sådana oaser för barnen menar Gunilla,
och inte bara hänvisa till den seende världen. Det gäller
att få barnen att känna sig kompetenta som blinda för seende
blir de ju inte.
Det Gunilla pratar om låter ibland, om inte pessimistiskt
så åtminstone fyllt av oro för riskerna att det kan gå fel.
Det har ju funnits lång tid att bygga upp kunskaper och
system så att förskoletiden kunde fungera bättre och det har
inte skett fullt ut. Tror hon att det kommer att ske nu ?
— Jag lever i den förvissningen att det går att ändra på
det som inte är bra. Jag är inte pessimistisk när det gäller
själva barnen. Det finns många barn som visar att man kan utvecklas fantastiskt även om man är blind, men hur gör vi det så bra som möjligt för dem ? Idag ställer vi enormt stora krav på dem. Det är på oss själva vi skall ställa de kraven. Det går men vi kan inte tro att det går av sig självt.
Gunilla är medveten om att förutsättningarna är mycket olika
beroende på var i Sverige man bor, men har ändå tankar om
hur en gradvis utslussning i förskoleverksamhet skulle gå till.
— En modell kunde vara att en person träffar och lär känna det blinda barnet i hemmiljö, därefter gör man en liten dagismiljö hemma hos den personen.
Man kanske kan börja med att tillföra ett barn till att börja med. På så vis slussas barnet gradvis ut till en annan miljö.
Gunilla har också en annan idé: att man skapade en förskola där miljön och personalen var anpassade efter det barn som inte ser. Det skulle vara en sorts omvänd integrering. I den här skolan fanns det kanske ett eller 2 barn som inte ser eller som bara ser litet grand. Man skulle utgå ifrån det blinda barnets
förutsättningar och de seende barnen fick komma in på de villkoren.
— Det är faktiskt lättare för de seende barnen att anpassa sig än tvärtom. Jag tror att många seende barn skulle må väldigt bra i en miljö som är anpassad för barn som inte ser. Stora ytor, inte så mycket småtrappor, föremål som är gjorda at utforska med händerna, tänk en miljö som är gjord för att utforska även med andra sinnen än synen. Det finns många barn som har behov av lugn och ro och små barngrupper, så skulle man kunna bygga upp en spännande verksamhet.
— Vi måste utgå ifrån att det vi talar om är ömtåliga barn, riskbarn. Vi får inte kasta ut dem i verkligheten som jag tycker att vi har gjort.
Ur SRF-Perspektiv nr 2/1992
/