Nu är det dags för nästa krönika i vår serie för att uppmärksamma punktskriftens 200-årsjubileum! Den här gången är det vår medlem Juslina Babana som delar med sig av sina tankar och funderingar om punktskrift!
PPUNKTSKRIFTEN ETT INTERNATIONELLT SYSTEM — MEN INTE PÅ ALLA SPRÅK
I Sverige talar vi mycket om hur viktigt det är att barn får lära sig läsa och skriva i tidig ålder, vilket så klart även gäller barn med synnedsättning som använder punktskrift.
Vi kämpar för att få detta värdefulla läs- och skrivsystem, som firar 200-årsjubileum i år, inskrivet i skollagen, vilket ger varje barn som är i behov av det en skyldighet att lära sig det. Punktskrift finns alltså i det svenska språket och även i många andra språk, men i en del språk existerar den inte alls. Jag har ett av dessa språk, assyriska, som modersmål.
Jag har haft modersmålsundervisning under hela min skolgång, men under de första två åren låg fokuset på att lära mig tala, trots att andra barn i samma ålder fick lära sig läsa och skriva.
Detta vände dock under andra året på lågstadiet, då jag bytte modersmålslärare. Vi började då fundera ut och sakta men säkert utveckla ett sätt för mig att läsa och skriva på punktskrift, genom att använda de latinska bokstäverna i en kombination som liknar assyriskans bokstäver.
Detta var svårt, och tog flera år, som jag istället hade kunnat använda till att öva upp min läs- och skrivförmåga om punktskriften redan hade funnits i språket.
Då punktskriften saknas, gör även undervisningsmaterial i punktskrift det. Under modersmålslektionerna arbetade jag med väldigt många uppgifter i exempelvis övningsblad, men framförallt olika läroböcker. Då dessa inte fanns tillgängliga fick min lärare snällt läsa varje uppgiftsinstruktion. Det gjordes såklart utan protest, men det begränsade min självständighet väldigt mycket. Medan andra elever själva kunde ta del av instruktionerna och göra uppgifterna, var jag helt beroende av att min lärare läste allt.
Detsamma gäller böcker och annat kulturutbud som kräver läsning i tryckt form, eller på annat sätt inte går att ta till sig via ljud. När vi inte hade några andra uppgifter under lektionerna läste vi olika berättelser, och även i dessa sammanhang var jag helt beroende av att läraren läste högt. Det var mysigt med högläsning, men ibland tänkte jag: ”Hur hade det varit om jag hade kunnat läsa själv, eller åtminstone hänga med i texten?”
Att fortsätta kämpa för ett erkännande av punktskriften i skollagen som ett nödvändigt läs- och skrivsystem för barn med synnedsättning är väldigt viktigt, men vi bör även vara tacksamma över det vi redan har, exempelvis att punktskrift faktiskt finns i det svenska språket. Chansen att barn lär sig läsa och skriva på punktskrift är högre om detta faktiskt finns i det språk de talar, så trots att inte alla barn som egentligen bör använda punktskrift i Sverige får rätt att göra det i skolan, är de som får rätt till det fler i den svenska befolkningen än i exempelvis den assyriska.
En sak är i alla fall säker, utan punktskriften hade jag inte befunnit mig på den nivå jag är idag när det kommer till mina språkkunskaper i assyriska, och den betyder väldigt mycket för mig, både i detta och många andra sammanhang.