Nu är det dags för vår krönika om punktskrift för november. Den här gången är det Anita Mäki som skrivit sin krönika om punktskriften.
BLINDA BARN BEHÖVER INTE KUNNA LÄSA OCH SKRIVA
Det finns en lag på att alla barn ska lära sig läsa och skriva men denna lag gäller tydligen inte alla. Jag ska förklara vad jag menar.
Det är en varm sommardag i Kaunisvaara mina syskon är ute och leker med sina kamrater medan jag sitter vid köksbordet med en punktskriftsbok och en arg
pappa framför mig. Han vill att jag ska läsa åtminstone en sida varje dag men det vill inte jag det är mycket roligare att lyssna på band eller talböcker
som det heter idag. Grälet mellan far och dotter slutade med att jag läste en sida och tyckte det faktiskt var roligt.
Åren har gått och jag är vuxen och pappa finns tyvärr inte längre i livet. Jag läser punktskrift men tyvärr alldeles för lite.
Vad vill jag säga med detta exempel? Att barn idag inte får lära sig punktskrift i skolan på samma sätt som vi fick när jag var liten. Detta bristande
engagemang beror på att personalen som ska lära barnen läsa och skriva inte själva kan detta för oss så värdefulla skriftspråk. Jag hävdar vidare att föräldrar
och syskon borde vara intresserade av att lära sig punktskrift för att kunna hjälpa sitt barn.
Alla barn har rätt till ett skriftspråk hur ska det annars gå för barnen?
Låt oss vuxna blinda och synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar försöka få en lagändring till stånd låt alla barn få den självklara rätten att lära sig läsa och skriva punktskrift.