Här kommer vår sista krönika för i år om punktskrift, för att uppmärksamma punktskriften 200 år! Denna gång är det vår ordförande Ulrika Willberg som delar sina personliga tankar om punktskriften.
PRICKAR SOM FÖLJT MIG GENOM LIVET
Det var för några år sedan, under en helt vanlig handlingstur med min syster. Vi gick längs kakhyllan när hon plötsligt tog upp en kartong och sa:
“Känn på den här!”
Det var Annas pepparkakor. Jag tog emot kartongen, och redan efter ett ögonblick kände jag dem, små, upphöjda punkter längs sidan. Jag följde dem med fingertopparna
och log när orden formades mot huden.
“Annas pepparkakor original.”
Att kunna läsa direkt från en helt vanlig förpackning i en helt vanlig matbutik fyllde mig med en varm glädje. Ett enkelt bevis på att även jag får synas, på mitt sätt.
När jag var 7 år började jag lära mig punktskrift. Medan de seende barnen tragglade med sina bokstäver och formade alfabetet på papper, satt jag bredvid
och lärde mig ett annat alfabet, ett man läser med händerna. Hemma hade jag alla möjligheter att utvecklas, eftersom både mamma och mormor kunde punktskrift.
Jag kunde öva hur mycket jag ville, och det gjorde mig snabbt till en både bra och snabb punktskriftsläsare.
Så fanns Oskar, mammas gamle morbror som själv var blind och hade gått på Tomteboda. Vi brevväxlade när jag var barn. Jag skrev mina brev till honom
på min punktskriftsmaskin, den där tunga apparaten med tröga tangenter som jag ibland muttrade över. Jag fick trycka hårt för varje punkt. Men ju äldre
jag blev, desto lättare gick det att skriva.
Oskar svarade alltid med långa brev, och även om de kunde kännas oändliga när jag var liten, uppskattade jag dem mer och mer med åren. Det som betydde mest var att han och jag delade ett gemensamt läs- och skriftspråk, punktskriften. Ett språk som förenade våra fingertoppar över generationerna.
På kvällarna som barn låg jag ofta i sängen och läste punktskriftsböcker. Prickarna under fingertopparna blev min väg in i sagor, äventyr och andra världar. Min syster kunde inte läsa utan att bli upptäckt, hon behövde tända lampan och blev avslöjad direkt. Jag däremot kunde läsa i smyg, i mörkret, i min egen lilla värld. Nu står jag vid min bokhylla och känner på mina slitna gamla Huset-på-prärien-böcker i punktskrift, böcker jag läste så många gånger som barn. Det är nästan otroligt när man tänker på det, att en helt vanlig bok kan bli tre stora, tjocka volymer i punktskrift. Punktskriften har varit en glädje i hela mitt liv, i skolan, hemma, i breven, i de nattliga smygläsningarna. Nu också, oväntat nog, i pepparkakshyllan på ICA. Varje dag är jag glad för att Louis Braille
en gång uppfann denna fantastiska skrift, en skrift som gjort världen läsbar för mig och för alla andra blinda och gravt synskadade världen över.