Här syns Maria Lieslands svar på Fredriks debattartikel, detta kommer från US ”Medlemsinfo” maj–juni 2001.
Marias svar fanns också med i SRF_Perspektiv samma höst.
DEBATT
EN ORGANISATION DÄR ÄVEN FLERHANDIKAPPADE KAN KÄNNA SIG HEMMA
Lå t mig här förmedla mina tankar kring Fredrik Larssons debattartikel om hur US och SRF borde se ut i framtiden.
Det krävs mycket mod till att våga lyfta fram ett för oss så känsligt ämne. Detta tror jag bottnar i skräck från våra organisationer att öppet erkänna, att det finns relativt många medlemmar som har andra problem utöver synskadan.
Visst
är det viktigt med
habilitering och att arbeta för att synskadade skall bli självständiga. Där delar jag helt hans uppfattning, men vad man ofta glömmer bort är, att det i synnerhet bland barndoms-synskadade, finns, medlemmar med flerhandikapp. Många av dem har ”dolda handikapp” så som LMBB, DAMP, autism et cetera. Uppträder de dessutom i lindrig form, kan de vara svåra för utomstående att upptäcka. Detta stämmer bra in på Fredik Larssons resonemang.
Han talar om svårigheter att utföra praktiska saker samt att fungera socialt. Denna typ av problem är ofta förenad med de funktionshinder, jag nämnde ovan.
Förutsättningarna för dessa personer är annorlunda än för dem med enbart synskador. De har därför andra behov och måste arbeta utifrån dessa. Social och praktisk färdighet behöver inte alltid höra ihop.
Detta beror till stor del på vilket handikapp man har. En del medlemmar, som har svårare att klara sig i olika situationer bemöts ibland av nedlåtande attityd från de styrande. Man jämför dem med andra synskadade, och förväntar sig att de skall klara av samma saker. Har då dessa personer en diagnos att visa fram, får de lättare förståelse och betraktas därmed som flerhandikappade.
Sedan är vi ju alla olika, det en människa klarar av lätt på egen hand, kan vara svårare för en annan. Självklart skall vi
jobba med praktisk och social träning av våra medlemmar, men då måste det ske på den enskildes villkor.
Vi borde ta hand om varandra som medmänniskor, istället för att på detta sätt utestänga grupper. Kanske kunde vi ha habilitering som tema för en kurs och då helt ägna oss åt detta.
Med tanke på medlemmar med ytterligare funktionsnedsättning, vore det fel att inte ha ledsagare på våra aktiviteter, eftersom dessa personer behöver mer hjälp och stöd. De som bara är synskadade har nog av med att klara sig själva.
Att US och SRF har svårt att få fler aktiva medlemmar, tror jag inte har med överbeskydd att göra. Det handlar snarare om att vissa grupper känner sig
utestängda från vår
verksamhet.
idare anser jag det
förödande för organisationer som våra, att dela in människor i A- och B lag. Vill vi ha en förening för en liten elit och med få aktiva medlemmar eller en förening där de fiesta kan vara delaktiga?
Vi bör se oss som individer, och inte dela in varandra i kategorier. I så fall råder det ju A- och B-lag även i den seende
världen, då arbetare ofta umgås med arbetare, bönder med bönder och intellektuella med intellektuella och så vidare.
Man umgås helt enkelt med de människor man har något gemensamt med. Det anser jag vara fullt naturligt.
Det är inte heller så konstigt att det blandas grupper på våra aktiviteter, då vissa människor förstår varandra bättre och har lättare för att samarbeta.
Istället för att resonera på detta sätt, borde vi släppa in fler medlemmar med andra funktionshinder i våra styrelser, både på distrikts- och riksnivå. Först då skulle vi få betydligt fler aktiva medlemmar.
Maria Liesland, Unga Synskadade