Vad fick egentligen US att ”öppna ögonen” för ungdomar med skador i öga och hjärna?
För att ana ett svar som mognar, behöver vi ta ett kliv framåt i tiden, till millenniumskiftet.
Ingela Olsson började att väcka dessa frågor US Västs styrelse från 1998, 2003 satt hon även i US riksstyrelse.
Vid samma tid kände Maria Liesland ett kall att bana väg för unga blinda med autism.
Frågorna var ännu känsliga, synskaderörelsen såväl som syncentraler och fd Tomteboda, levde ofta kvar i tron att blinda barn ”bara kunde vara blinda”. Något annat var som att ”svära i kyrkan”, för att citera Ulla Ek.
2001 tog Fredrik Larsson (numera Stockhaus), mod till sig och skrev denna debattartikel i SRF-Perspektiv och Unga Synskadades medlemstidning.
Maria Liesland var inte sen att reagera.
Något sattes i rörelse, sakta men säkert öppnades synskaderörelsens sinnen för unga med syn- och hjärnskador……………..
märk väl: alla bilder från tidningar är i svartvitt.
VÅRT NYA SRF SJÄVLSTÄNDIGA SYNSKADADE ÄR VIKTIGARE ÄN SAKFRÅGOR
I sammanhang där Riksorganisationen Unga synskadade (US) och SRF framför sina krav och ståndpunkter handlar det om att förändra samhället. Vi måste kunna använda kösystemet på posten, resa vart vi vill, röra oss fritt på gatorna, kunna ta det jobb vi vill och gå den utbildning vi eftertraktar.
Min fråga är dock: spelar de förändringar vi vill ha någon egentlig roll så länge många av oss ändå inte kommer att beröras av dem? Alltför många synskadade, både äldre och yngre, kommer inte att beröras därför att deras personliga rörelseförmåga, initiativförmåga och praktiska anpassning till samhället inte är vad den måste vara. På tok för många synskadade är skrämmande och beklämmande dåliga på att klara sig själva!
Under alla aktiviteter jag deltagit på inom synskaderörelsen har jag sett samma sak; människor som på grund av bristande kroppskännedom, orienteringsförmåga och initiativ själva inte företar sig någonting. Det krävs att andra rycker in och utför praktiska göromål som att hämta mat vid luncher, skära samma mat, leta efter kläder, leta efter hund eller se till att tider passas.
Jag tror det handlar om skräck för att blottlägga ett problem som för många av oss är alldeles för stort. Det finns ju för en intresseorganisation en uppenbar motsättning i att, å ena sidan kräva att hela samhället skall anpassas efter allas behov, och å andra sidan erkänna att även om sagda samhälle i framtiden kommer att fungera aldrig så bra, så finns en mycket stor grupp bland oss som inte kommer att ha någon nytta av det.
Jag är själv helt blind men kan inte se det som en ursäkt för hjälplöshet och utanförskap. Jag är uppväxt med föräldrar som ställt hårda men, inser jag nu, rättvisa krav på mig som barn. Alldeles för många föräldrar behandlar sina barn som om de vore av glas och försedda med nerver som ligger utanpå kroppen. Detta leder till rädsla, överdriven försiktighet och på sikt hel eller delvis isolering från umgänge med andra barn. Om detta pågår in i vuxen ålder, vilket ofta är fallet, finns risk att personen förblir isolerad, socialt åsidosatt och konstant arbetslös.
När jag tar upp frågor av den här typen i ”våra” kretsar bemöts jag ofta med oförståelse eller förakt. Svaret jag får är: ”det är ju bra att du är så duktig” eller ”Tycker du att man skall tvinga folk att bli självständiga?” alternativt ”det är ju ett stort problem, men…”.
Skillnaderna är stora vad gäller hur bra vi som synskadade fungerar i en situation. Skillnaderna är lika stora mellan gravt synskadade som mellan gravt synskadade och synsvaga. Dock finns likheter i olikheterna: svårigheter att klara sig själv praktiskt är oftast förenade med att inte fungera särskilt bra i sociala sammanhang.
Gruppbildning på våra aktiviteter är ofta grundad på förmåga att klara sig själv, kroppsuppfattning och förmåga att fungera i umgänge utanför ”våra” kretsar, det vill säga ”det seende samhället” med dess beteendenormer och sociala koder.
De stora skillnaderna riskerar att leda till att det bildas A- och B-lag av synskadade. ”A-laget” klarar sig relativt bra i samhället, fixar jobb, utbildar sig, reser och har seende umgänge. ”B-laget” fungerar mindre bra och saknar i större utsträckning seende umgänge och insikt om sociala normer etc.
Till vilket pris passiviserar vi människor?
perspektiv 4/2001
Samhället är överfullt av faktorer som gör synskadade passiva. Därför är det viktigt att vi som medmänniskor, med eller utan synskador, inte bidrar till detta. Vi kräver jämlikhet och full integrering. Således anser jag det vara vår skyldighet, som social och intressepolitisk kraft, att agera för ökad praktisk och social självständighet bland våra medlemmar.
Det är kanske dags att ompröva vårt intres-sepolitiska arbete. Vi måste kanske rikta vårt intresse inåt och sätta fokus på medlemmen, förstådd som medmänniska med behov och möjligheter. Kanske behöver vi sänka ambitionsnivån på aktiviteterna. Vi måste inte hinna med femtioelva pass under en helg. Min uppfattning är att om medlemmar inte tillåts laga mat eller städa hemma på grund av trögsinta föräldrar eller andra anhöriga så skall den möjligheten finnas hos oss.
Vi borde kanske skrota vissa delar av vårt, mycket sakfrågeinriktade, intressepolitiska arbete för att istället aktivt jobba med överbeskyddsfrågan, vilken för övrigt är starkt kopplad till våra möjligheter att få med fler synskadade i våra organisationer. Utan fler självständiga medlemmar är risken för US:s och SRF:s snara försvinnande överhängande.
FREDRIK LARSSON (HOFORS)
Unga Synskadade
perspektiv 4/2001