Den 20 juli har Margareta och Greta namnsdag.
Med famnen full av margeriter hyllar SRF Flerfunk en av våra trotjänare – Margareta Eriksson, Östersund.
Dagen till ära har Liesland letat fram en krönika från Föräldrakontakten 2008, vill också minnas att den fick plats i Nya Synvärlden, en tidning för ”synfolk” och specialpedagoger.
Margareta bär på unik kunskap som SRF behöver ta vara på, medan tid är inne ……
En eldsjäl för osynliga blinda i norr
Den 1 mars 2008 gick Margareta Eriksson från Östersund – en av Specialpedagogiska Institutets verkliga eldsjälar och sanna trotjänare – i pension.
Hon är kanske inte så känd för flertalet SRF-medlemmar, men hon har däremot uträttat mästerverk i det dolda.
I ca 30 år har Margareta Eriksson varit anställd som först reselärare, sen SIT-konsulent. Hon har ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt synskadade barn och ungdomar i södra och mellersta Norrland. I sitt yrke har Margareta följt funktionshindrades skolgång upp genom åren — alltifrån sena förskoleår fram till tidiga universitetsstudier.
Något som ligger henne ytterst varmt om hjärtat är arbetet kring blinda barn och unga med neuropsykiatriska störningar (neurologiska avvikelser vilka på ett eller annat sätt påverkar hjärnans utveckling). En relativt stor andel bland SRF:s barndomsblinda medlemmar, men en i det närmaste bortglömd grupp inom vårt förbund.
Margaretas djupa engagemang för annorlunda barn väcktes genom hennes dotter, som både är blind och har autismliknande tillstånd.
Tack vare sitt nära samarbete med såväl Tomtebodaskolan som Ekeskolan, blev Margareta Eriksson en av pionjärerna i Sverige inom detta speciella område. Utan att egentligen känna till någon konkret diagnos för gåtfulla barns beteendemönster och säregna personlighetsdrag, blev hon välbekant med störningar såsom autism, ADHD/DAMP samt LMBB, långt innan man ute i landet hade klara medicinska termer för sådana fenomen och kunnat ana, att detta kan höra samman med vissa synskador.
Än i dag lever många kvar i den gamla utopin„ att gravt synskadade barn med funktionsnedsättningar av detta slag, kan bli ”som andra”, om de bara får utvecklas tillsammans med icke-handikappade. Under de senaste 25 åren har Margareta Eriksson idogt strävat för att synliggöra osedda blinda barns särskilda behov.
Detta trots politiska beslut jämte handikapprörelsens tillsynes rigida hållning i sådana frågor. Genom sin gedigna kunskap samt praktiska erfarenhet, hävdar hon oförtrutet rätt till valfrihet inom skolan för dessa utsatta barn och ungdomar. Hon kämpar enträget för ”barnens val”, oavsett filosofiska tankematriser såsom rättvisa samhällsideal eller förhärskande politiska ideologier.
Margareta tillhör de få konsulenter, som länge har insett att skola för synskadade, inte bara är fråga om ren blindpedagogik såsom punktskrift, käppträning och abacus-räkning, utan skoltiden är även den period i livet, då man lägger grunden till människans sociala utveckling. Det är också här man skaffar sig en identitet som person och .
Vad vi glömmer bort i skoldebatten, är att det finns en tid i den växande individens liv, då kontakten med likasinnade är lika betydelsefull som närheten till hem och familj. Att enbart växa upp bland normala barn eller att få så gott som enskild undervisning, kan istället sätta fokus på utanförskap — i synnerhet då det rör barndomssynskadade med någon form av autism. Främlingskapet hos dessa barn, går att beskriva som att komma från annan tid och annat land. Ytterst få människor utvecklas i avskildhet, även barn med Aspergers syndrom är individer under utveckling.
Något som gör dessa barns bild så komplex, är att den är sammansatt av flera olika delar. I dag har man på många håll skaffat sig grundläggande om neuropsykiatri, , men man har fortfarande svårt att se detta i samspel med annat. Därför behövs verkligen specialkompetens från SIT.
För att bryta denna obeskrivliga ensamhet och detta utanförskap gentemot sk normala barn i norrländsk glesbygd, anordnar Margareta bland annat barn- och föräldrakurser vid Härnösands folkhögskola och lägerverksamhet för ungdomar i hela Norrland.
Allt detta fungerar som andliga ”tankstationer”, som Margareta själv kallar det. Dessa ter sig mycket värdefulla, nuförtiden, när båda våra specialskolor rustats ned samt SIT:s verksamhet alltmer urholkats genom våra handikapporganisationer.
Inom den närmaste framtiden står förbundet inför en av 2000-talets större utmaningar; för att kunna föra över denna genuina kunskapsbank till kommande generationer av konsulenter, behövs lärjungar till äldre mästare av Margaretas slag. Talande nog är ”margarita” ett latinskt ord för pärla, vilket hon i högsta grad gör sig förtjänt av.
Om synskaderörelsen låter ”spetskompetens” vilken hon besitter tillsammans med några få, ytterst kunniga personer inom SIT, gå förlorad i samband med pensionsåldern, blir det ju som att bokstavligen kasta ”margaritas ante porcos” dvs pärlor för svinen.
Min uppmaning till SRF blir: låt inte dessa få äldre specialpedagogers ovärderliga kunskap gå i graven med sina mästare, utan tag den tillvara och låt den föras vidare till framtida lärjungar medan ännu är tid.
Vi får inte glömma bort, att barnen och ungdomen blir ”vårt nya SRF”!
Maria Liesland, aktiv inom SRF:s flerhandikappverksamhet
Anmärkning: Förkortningen SIT står för Specialpedagogiska Institutet, som på senare år blivit SPSM.
I krönikan förekommer äldre termer om funktionshinder (såsom DAMP, Aspergers syndrom, störningar, handikapp mm).