Hur lär vi oss tyda och läsa av människor som blinda?
Var tar synskadan slut och autismen vid?
Här finns inga klara svar.
I sin krönika ger Annika Östling, (SRF-ombudsman), oss oanade insikter.
Mycket läsvärt för SRF såväl som NPF-föreningar………..
MITT TIPS — FOKUSERA PÅ KROPPSSPRÅKET
(Annika Östlings krönika, SRF-Perspektiv 2015)
Man brukar säga att synen är ett av de viktigaste sinnena för att uppfatta och förstå kroppsspråk. Kroppsspråket det vill säga hållning, gester, blick, mimik och kroppens position, tillmäts en betydelsefull del av kommunikationen med en annan individ. Det sägs att kommunikationen till 7 procent består av ord, 38 procent av tonfall och 55 procent av kroppsspråk. Hur kan jag då som blind, göra för att öka min förmåga att använda mig av kroppsspråket och också ta in och tolka andras uttryck?
Jag förlorade synen när jag var 11 år. Eftersom jag ändå har sett i ett flertal år, har jag i viss mån kunnat utveckla mitt eget kroppsspråk, men även tolkningen av andras. Hästar och hundar har alltid varit en stor del av mitt liv. Kommunikationen med dem försiggår enbart på ett ickeverbalt plan. I det sammanhanget har jag känt ett behov av att utveckla mitt eget kroppsspråk för att på ett bättre och tydligare sätt nå fram till djuren med vad jag vill och önskar men också öva upp förmågan att läsa av deras signaler för att lättare förstå vad de ”säger”. Här ett belysande exempel: Min häst, Otto, en ranghög psykiskt stark individ, har bara låtit sig fångas i hagen när det passat honom. Situationen blev till slut ohållbar eftersom han också började sparka och stegra sig och risken var stor att jag skulle komma i vägen. Jag provade att med min hållning, ”blick” och energi visa mycket kärlek och på så vis ”tala” med honom att jag av hela mitt hjärta önskade att han skulle komma till mig. Han vände sig då om och kom långsamt men bestämt gående fram till mig och stoppade huvudet i min famn. Otto blev inte helt och fullt övertygad om att jag var honom värdig så dagen efter bad jag Bitte, min granne och ridkompis, att följa med mig ut i hagen för att fortsätta arbetet med att övertyga hästen. Min hållning var rak och stark men ändå avslappnad och med blicken lätt sänkt för att på så sätt visa både styrka och ödmjukhet. Jag stod där och bjöd in honom att komma till mig och Bitte ställde sig längre ner i hagen och visade med kroppen att ”gör vad du vill men du går inte iväg neråt i hagen!” Jag kände spänningen som fanns mellan mig och Otto. Han värderade sina möjligheter noga. Stillastående några meter snett framför mig funderade han på hur han skulle göra. Han tittade på mig och sedan neråt hagen på Bitte. Jag fortsatte att stå alldeles stilla i samma position och väntade på att han skulle bestämma sig. Så efter vad jag tycker, en evighet, sänkte han huvudet och kom gående till mig. Efter detta hade jag aldrig mer problem att fånga honom. Han backade upp mig i alla lägen och ”frågade” alltid om lov innan han busade med mig.
Jag har arbetat för att bli mer känslig för djurens signaler. På så sätt får vi ett mer finstämt samarbete. En av mina ledarhundar, en schäfertik, var rätt osäker på sin egen förmåga och av den anledningen ställde hon ”tusen” frågor med blicken för att få stöd och bekräftelse. För att över huvud taget kunna nå framgång med den här hunden – så att hon och jag skulle kunna bli ett team – övade jag upp min sensibilitet i att kunna känna när hon tittade på mig så att jag kunde ge henne stöd i rätt stund. Det var lätt att förstå att hunden tittade på mig när jag gick med henne i sele eftersom hon då var så nära mig. Kruxet var att även avgöra när hon tittade på mig när hon var lös. Hon ställde många frågor även då med blicken och fick hon inga svar så gjorde hon saker som jag inte alltid tyckte var okej. Det var i sådana situationer som jag började träna upp min förmåga att ”känna” när hon tittade på mig så att jag kunde svara på hennes frågor. Jag har funderat på om det skulle kunna vara intensiteten i blicken som gjorde att jag kunde uppfatta den.
Tidigare när jag har mött en annan person, särskilt första gången, har jag trott att ögonkontakten har spelat en mycket stor roll. Människor har verkat lite förvirrade när jag inte har mött upp med blicken. Detta har blivit extra tydligt i en större grupp eftersom mängden av folk har gjort att jag inte vetat vart jag skulle vända mig för att få någon öppning och kontakt. När jag var yngre upplevde jag ett utanförskap i större sällskap just av den anledningen. Jag löste det hela då med att ”gå in i min bubbla” och just bara ”genomlida eländet”. På senare år när jag börjat fundera kring hur jag kan göra för att underlätta för mig själv att få kontakt och medvetet tränat på att ge och ta emot ”ögonkontakt” så känner jag det helt annorlunda nu att delta i en grupp. Jag väljer nu att vara mer offensiv och vara den som börjar ta kontakt. Jag har en öppen och nyfiken attityd som bjuder in andra att våga komma fram och prata trots att ”ögonkontakten” är på ett annorlunda sätt.
Jag har reflekterat mycket över vad som egentligen gör att jag kan uppfatta andra individers kroppsspråk. Jag skulle vilja kunna beskriva för andra som inte ser, en idé om hur man kan gå till väga för att träna upp sin förmåga. Vad i kroppsspråkets olika delar kan jag uppfatta? Vad är det som gör att jag uppfattar det? Jag har ofta kontakt med andra människor både i min yrkesutövning och på fritiden. Jag har samtal som ibland sätter igång processer där inga ord finns utan där enbart kroppen talar. De ickeverbala signalerna är en stor del när det handlar om upplevelsen av en annan människa. Jag har kommit fram till att det är energi och mentalt fokus som är viktiga delar i hur jag tar in en annan människa och hur jag uppfattas av andra. Om jag riktar mig till en annan person med öronen på skaft, energin och uppmärksamheten ihopsamlade till en helhet, så uttrycker den andra ”kan du se lite i alla fall?!”. Kontakten är tagen och dialogen kommer igång. Jag använder också den här tekniken med mentalt fokus, när det är viktigt att hålla riktning. Till exempel när jag ska korsa en stor öppen yta, så tänker jag mig en punkt en bra bit bort rakt framför mig och så riktar jag min energi dit. Sedan korsar jag den öppna ytan och oftast är felmarginalen liten när jag kommer fram till målet.